Äntligen mår jag och Vidar bra!

Vi stannade på BB natten mellan 19:de och 20:de för att jag kände att jag behövde stöd när det gällde amningen. Men tyvärr visade det sig att lilla Vidar inte alls ville ha någon mat då, han mådde mest bara illa och kräktes av allt fostervatten han svalt under förlossningen vilket är helt normalt det första dygnet. Men vi bestämde att vi skulle åka hem den 20:de trots att han inte hade ätit riktigt en ända gång. Jag ville absolut komma hem, få vara med barnen + att jag trodde att matningen nog skulle gå mycket bättre bara vi kom hem där man känner sig trygg och hemma. Barnmorskorna på bb ville inte släppa iväg oss.. så dom tjatade länge om att dom tyckte att vi skulle stanna kvar så jag och Vidar skulle få hjälp med amingen. Men jag kände att absolut ville hem! Och det gick inte att ändra på mig.. så när vi äntligen tog oss från bb var klockan sent. Vi var hemma sent.. och Vidare vägra äta.. han åt bara en gång på hela natten! Och han var inte ledsen.. han bara sov, och sov.. så den 21/9 på morgonen försökte jag självklart mata honom, men han ville inte ha.. då jag även upptäcker att han var gul i ögonvitan. Så jag ringde till barnmorskan på hemvården och berättade om natten och att han inte ätit alls sen han föddes och att även var gul i ögonvitan. Så det blev en sväng till bb igen. Och jag och lilla Vidar blev inskrivna pånytt. Jag hoppades på att få åka hem samma dag, jag ville ju som sagt vara i hem miljö. Efter att gubben och Thor hade lämnat av mig på bb åkte dom in till bisrta för att handla leksakt till Thor som han blivit lovad. Så jag och lille Vidar blev kvar själva.. och då menar jag själva.. ingen barnmorska syndes till någonstans. Så det kändes ju väldigt meningsfullt att åka ner och få lika mycket hjälp som jag kunde få hemma.. ?.. Ingen alls!.. Skit BB! Nåja, när gubben och Thor äntligen kom tillbaka ringde vi på att någon skulle komma. Jo, då det kom någon.. och meddelade att jag skulle få en viss barnmorska som skulle ha hand om mig, sen gick hon. Och vi väntade  och väntade... tillsist kom barnmorskan, vilket visar sig vara samma hon som var med på förlossningen. BRA, någon vettig! Och efter gubben hade muttrat lite på dom och så, så blev det en väldans fart på alla! Det rände barnmorskor in och ut i rummet stup i kvarten och skulle fixa och mixtra med Vidar och amningen. BRA! Äntligen kände jag, äntligen fick man någon hjälp! Vi blev kvar över natten och barnmorskor sprang ut och in var tredje timme och kollade att jag amma. Vilket jag självklart gjorde!

När vi väl var hemma igen den 22/9 och allt var bra med amningen och Vidar som hade fått lite gulsot, men som nu var påväg bort. (eftersom han åt som han skulle). Så började självklart jag må dåligt!..(24/9) Jag frös så jag hackade tänder och gruvade mig för att behöva kliva upp och gå på toa för att det var så satans kallt. Fy för feber! Lite värktabletter och jag svettades som en gris ena stunden och frös andra stunden hela natten lång.. och eftersom jag hade fått något fruktansvärt ont i äggstockarna dagen innan (23/9), men bara en snabbis så visste man ju inte vad man skulle tro. Så det blev ett till samtal till barnmorskan på hemvården, hon tyckte självklart att jag skulle komma in för en koll eftersom det kunde vara en infektion. Men vi avvaktade.. och dagen efter mådde jag bra igen, förutom att jag fortfarande hade ont i huvudet, vilket jag hade haft sen förlossningen. (det var nog mjölkstockning jag hade haft kom vi fram till.) Så igår när jag mådde riktigt bra (bortsett från huvudvärken) så kommer Embla ner och har jätte ont i halsen, vilket även hörs.. senare på kvällen när hon gått och sova vaknar hon och gnäller till.. jag går till henne och hör hur det är, men får inget riktigt svar.. jag tog ju för givet att det var halsen som var ond. Men när jag lämnar rummet för att ropa på gubben för att fråga en sak så hör jag hur hon börjar kräkas för fullt inne på rummet.. jaha..hon sov nere med gubben resten av natten så han tog hand om henne hela natten.

Idag mår hon bra. BRA!

Nu hoppas jag att vi slipper nåt mer av denna skit! Så idag ska vi försöka ta oss ut en sväng med lille Vidar som inte änns har fått varit ut något sedan han kom till världen.. bara legat inne i blä!.. Nu måste jag ner och tvätta!

Söndagen den 19/9 började jag känna sådan hopplöshet när det gällde att Liten skulle komma ut, känslan att han aldrig skulle komma fanns där (även om jag självklart visste att han skulle komma), men jag var så trött på att vänta, längta och hoppas på att snart, snart kommer han... och så gjorde han inte det... den var så ansträngande, jobbig, påfrestande!.. Så den 19/9 satt jag som vanligt framför datorn inne på fb och spelade något skit spel, om och om och om igen, jag lyssnade på (17/9) fredagens morgonpasset i p3 och fnissade åt deras diskution om att sjunga något fint fult. Sedan kom tårtana.. och dom gick inte att stoppa.. jag var som en fontänn, tårana sprutade på mig! Jag tyckte så synd om mig själv, jag hade även skrivit ett inlägg på fb att denna dag skulle vart en perfekt dag att få en liten bebis, regnigt, och höstigt väder.. jag var så less på att vänta, jag längtade något fruktansvärt på att Liten skulle komma så man äntligen skulle få träffa och se honom OCH hålla honom! Längtan var stor! Efter allt gråt gick jag ner med sonen som kommit upp och berätta att han och storasyster hade plockat äpplen så jag skulle kunna baka en äppelkaka, sagt och gjort. Så när äppelkakan blivit inställd i ugnen känner jag mig ashungrig, så jag slänger i två rostmackor i rosten, sätter mig ner på stolen och POFF, så gick vattnet!.. Jag sprang till toan hojtade på gubben som undrade vad fan det var.. värkarna satte igång på en gång. (ca.kl. 15:45). Av med ugnen och in med barnen i bilen, BB-väskan var redan färdigt i bilen. Värkarna blev kraftigare.. vi lämnade av barnen hos deras farfar och begav oss iväg (ca.kl.16:15) till förlossningen. Jag bara kände hur värkarna blev kraftigare och kraftigare.. och ljudet av blinkersen lär nog inte glömmas.. tick ticktickticktickticktickticktick.... så lät det nog hela vägen in till stan. "En grön ambulans", bråttom bråttom.. satan vad trafik det var, PÅ EN SÖNDAG! Väl framme vid förlossningen fick gubben köra ända fram till akuthuvudingången  där han lämnade mig i bilen och sprangt in och meddelade att vi var där och att jag absolut INTE kunde gå själv. Ut kom två killar med en ambulansbår och en kvinna som meddelade oss att barnmorskor var påväg. Så barnmorskorna tog över och rullade in mig i hissen då gubben kom springandes.. (han blev ju tvungen att parkera bilen innan han kom). Väl på plats (ca.kl.16:45) lyssnade vi på Litens hjärta och kollade att han var ok. Jag var öppen 3 cm.. strax därpå var jag öppen 8 cm.. sen kom våran lilla Vidar till världen! (kl.17:24).

  Vidar  

3992 gram, 53 cm lång

Jag är så jävla less nu!!!!!!.... 4 dagar kvar till bf!... jaha.. skiter jag i, kom nu! Jag orkar inte vänta längre!...

Jag går runt med olika känningar hela jävla tiden, jag undviker att nämna det för gubben (eller någon) eftersom jag tycker att det är onödigt att även han ska behöva få falska förhoppningar hela jävla tiden så som jag får hela jävla tiden!

KOM NU!!!!!!! SNÄÄÄÄÄÄÄLLA!!!!!!!!!!!!!!!!!   

Jag sitter framför datorskärmen dag ut och dag in.. och väntar!.. Jag letar efter alla möjliga tecken på att det ska vara på gång.. men jag vet det är väl ingen idé att leta.. utan bara vänta. Jag är inne på alla möjliga sidor och läser om just alla tecken som kan vara en början på förlossningen. Men efter allt letande och läsande är det nog bara att inse att det ända man kan göra nu är vänta... och vänta.... (och hoppas!)... Det finns ju tecken.. efter allt läsande, men sen vet man ju inte om det är säkra tecken och på hur lång tid det tar innan det riktigt sätter igång.

Det ända jag kan göra är, VÄNTA och vääääänta....

Gubben verkar må mycket bättre idag, skönt! Fast själv hade jag ont i halsen när jag vaknade och sonen snorar..

Den 16/9 blev jag överlycklig! Jag fann ett tecken på att det eventuellt var/är på g. Men efter lite läsande insåg jag att det inte alls behövde betyda att allt skulle sätta ingång.. på en gång.. men lyckan bestod, det var ju ändå ett tecken på att kroppen gör sig redo inför den stora dagen! Nu har det gått några dagar och jag väntar och längtar efter riktiga förlossningsvärkar! Har ni hört nåt så sjukt! Längtar efter värkar!!!!   Nåja.. så kan det gå.

Detta tecken betyder inte så mycket för mig ändå.. eftersom jag inte tycker min mage alls har sjunkigt något.. och det ska den väl ändå göra innan det är dags. Men vad fan! Kan han komma ut nu!!! IDAG! Idag vore perfekt för liten att komma, så kom nu!

  (webbkamerabilder)

Läääääääängtar!!!!!....tills att jag få äta brieost, ädelost, gravad lax.. m.m

Läääääääängtar!!!!!....tills att jag kan krama mina barn igen, ordentligt!, kan städa som folk, plocka upp grejer från golvet som vanligt folk...o.s.v.

Läääääääängtar!!!!!....tills liten är ute och man kan gå höstiga, mysiga promenader tillsammans med vänner!

Läääääääängtar tills Liten är här så man får hålla honom, krama honom, pussa på honom, titta på honom.. o.s.v

Idag kommer det bli en deppdag, det finns en risk.. om jag då inte kommer på något jag kan göra snarast!.. För annars kommer jag sitta framför fb hela dagen och vänta... och spela något skit spel, om och om och om igen....

Sonen sitter framför teven och ser på barnprogram.. han har fått suttit framför den där jävla teven allt för mycket det senaste dagarna så jag skäms! Jag får skit dåligt samvete! Usch! Igår försökte jag mig ju på att ta med honom till parken.. mycket för mitt dåliga samvete.. MEN, det gick ju inget vidare alls! Eftersom jag råkar ha en jättebebis i magen som mosar pissblåsan på mig så, så fort jag tar ett steg blir jag pinknödig! Som sonen sa när vi kom hem.. "-Det här var inte alls den bästa parkdagen alls idag!" stackarn!

Inatt måste liten har vänt sig eller flyttat om i magen för hela magen känns annorlunda, inte alls som igår...? Bara han håller kvar huvudet neråt så är jag nöjd, sen får han väl flytta om bäst han vill. (Kom ut nu!!!!!) Och inte har jag några känningar alls på att det skulle vara på g.. men som ni ser längst upp i högerhörn så har jag slängt upp en nedräknare som räknar ner till BF och jag är ju inte där än... 

Jag vill städa!(?) Ja, jag vill faktiskt städa, det ser ut som skit här hemma och därmed börjar även jag må skit.. men vad kan jag göra åt det.. jag kommer ju inte åt alla grejer på golvet!.. Visst jag kan om jag vill komma åt dom.. men det känns inte som en höjdare att mosa bebis bara för att plocka upp en..........

Nu har jag inte tid att skriva mer, nu kom Jessica och räddade min dag!!!!!!!!!!!!